måndag 30 maj 2011

Viktigt meddelande till Elma och Peter:

Om detta må Nina och Lotta berätta:

Saker vi har gjort i Elmas lägenhet medan hon var borta:
> Hängt upp två tavlor, försökt hänga upp två till. Misslyckades.
> Hängt upp en lampa.
> Flyttat på två blommor, från ett fönster till ett annat.
> Ätit upp en halv påse chips.
> Druckit upp en halv flaska rosé.
> Badat i badkaret. Använt handdukar.
> Flyttat på dvd:n. Den lät konstigt. Vi befriade den från Tv:ns tyngd.

Saker vi har gjort i Peters lägenhet medan han var borta:
> Kastat bort nycklarna till hans förråd som han gav till Lotta.
> Burit upp en röd bänk och en ful tv.
> Lämnat ett hänglås med nycklar, som han kan ersätta det gamla låset med när vaktmästaren klippt upp det.
> Lånat keramikhällrengöring.

Om ni gillar det vi gjort; varsegoda, det var så lite så! Om ni inte gör det, Förlåt, hundra gånger förlåt. Hoppas att ni fortfarande vill vara våra vänner.

Ps. Det som hänt i Peters lägenhet är mest mitt fel. Bara mitt fel, faktiskt, om man tänker efter. Ds.

torsdag 26 maj 2011

Skrik och panik

Jag tycker att det är beundransvärt av Nina Katarina att namedroppa mitt namn två gånger (OCH vilken ämneskombination jag har) när hon var på arbetsintervju idag. Nu fattas det bara att jag, efter att ha skickat två framfusiga brev, springer dit, kastar mig framför rektorn och skriker "Ge mig ett jävla jobb! GE MIG!".

Och där mådde vi

Idag drack jag morgonkaffe på stentrappan utanför mitt hus. Där satt jag, i solen, med Emil bredvid. Där mådde vi.

(Att jag sedan sprang runt som en galenpanna och skrek om gardiner och hämtning och pendling väljer jag att bortse från. Livet är gott, visserligen, men att vara vuxen är att vara som vanligt. En galning som skriker ibland, alltså.)

onsdag 25 maj 2011

Stackars sängen

...och här står vår felinköpta säng på IKEAS fyndhörna och skäms. Tre dagar efter att vi lämnat den där, fortfarande oönskad. Stackars sängen.

Sakta men säkert

I helgen flyttade jag till en ny stad. Det har fortfarande inte gått upp för mig att jag faktiskt ska bo här, men insikten sjunker in, sakta men säkert.