"Håller du på att göra slut med din blogg?"

Jag har aldrig varit särskilt bra på att göra slut, det gäller såväl pojkvänner och dåliga vänskaper som konton i sociala medier och bloggar jag startar. Jag drar på det, väntar tills det går över av sig själv eller tills någon annan löser problemet åt mig. Det gäller också såväl pojkvänner och dåliga vänskaper som konton i sociala medier och bloggar jag startar.

Men jag är inte riktigt redo att göra slut med den här bloggen än. Jag ska vänta lite till, dra på det, och hoppas att förälskelsen kommer tillbaka så att vi kan fortsätta vara tillsammans ett tag till.

Inte mycket

Jag vet. Det händer inte så mycket här. Men det är bra att ha en dagbok som man kan komma tillbaka till och skriva lite i. När man har lust och när man hinner. Och än har andan inte fallit på. Kanske sen.

Lyckan stavas

Just nu stavas lyckan en gul bokhylla. En illgul bokhylla, för att stava exakt. Här trängs alla tygerna, mamma och pappas gamla påslakan från 70-talet, alla loppis- och bloppisfynd, min mormors gamla gardiner och lakan, och tyger som från början var tänkta till något annat. Här finns stuvar från mitt och Emils lapptäcke som jag ägnade en sommar åt att sy, tyger från mina syskons barndom, gardiner från gamla lägenheter och tilltrasade påslakan som inte kan sovas i. Här trängs favoriterna; det gröna tyget med kaninerna, tyget med rosa och gula elefanter och de orangea solrosorna som jag inte hade hjärta att klippa isär.

Och om de aldrig används gör det ingenting. För de är minst lika fina i högar, i den gula bokhyllan.

Alla tyger samlade



Äntligen vita väggar

Kära dagbok!

Jag skäms, såklart, för den bristande verksamheten här på sistone. Det värsta jag vet är bloggar som inte uppdateras och nu gör jag likadant själv. Skämmes.

Igår firade vi att Peter fyller tre år, och idag fyller han sina riktiga 27 år. I present fick han munhygien-artiklar, inte så mycket för att han har problem med det, utan för att han älskar god munhälsa. Bland annat fanns munvatten med bland presenterna, vilket är som att ge bort gratis knark i Peters värld. Första gratis, och nu är han fast. Han kommer gurgla som om det inte finns någon morgondag.

Lida

Den här bloggen får lida, märker jag. Lida för allt det där andra. Och just nu är allt det där andra följande:

På den fronten intet nytt

Här har jag inte varit på ett tag. Sist skrev jag något om vardagen va? Det där om att springa om varandra och längta efter sovmorgon och eftermiddagstid. Och så är det ju fortfarande. På den fronten intet nytt.

Springa förbi

Han längtar efter sovmorgon och tid på morgonen, jag längtar efter lediga eftermiddagar och tid på kvällen. Men vi vill ju åt samma sak; tid att träffas. Inte bara springa förbi varandra och säga godmorgon, ha en bra dag, du är fin, vi ses sen, tack för maten, jag fixar det, vi ses sen, godnatt, du är fin, dröm sött. 

Från första dagen vi blev tillsammans har vi levt två olika liv, där vi haft förmånen att då och då träffas och här och där bo tillsammans. Den här hösten har vi för första gången försökt oss på ett liv, inte två olika.

Därför gillar jag egentligen vardagen. Springa-förbi-dagarna. För det påminner mig om att vi har ett liv som vi delar på, inte två olika. Och även om det är mycket spring och åka och hejpusses, och även om vi längtar efter tid, så är vardagen ändå stort. Iallafall hos oss, och iallafall den här hösten.

Jag hoppas att ni har förstått

Jag hoppas att ni har förstått vid det här laget att jag har världens finaste brorsdotter? Nähä, inte det. Då bjussar jag på en till bild då. Om ni ska envisas.

Rosa Liksom

Finaste Frida och Jonatan hälsade på och tog med sig tulpaner som matchar huset. Nu kan jag inte sluta stirra på blommorna och tänka på allt det där rosa som har med Frida och mig att göra. Kom tillbaka!

Picknick i januari

Med en tand mindre i munnen beslöt vi oss för att glömma den smärtan och ersätta den med en annan; klättra upp för ett litet berg. Sagt och gjort, vi packade ner picknick och begav oss ut. Väl på toppen firade vi med varm choklad och solnedgång. Fint som snus.

En hand stor som ett gap

Idag var alltså dagen då jag fick reda på att en vuxen mans hand får plats i mitt gap. Idag rök den första visdomstanden. Sköterskan utropade förtjust "åååå så liten och söööt den är!" när den väl var utanför munnen, medan jag konstaterade att den inte känts så liten och söt på plats i ovankäken.

Nu kurerar jag med bomullstussar. "Lyft inte tungt, rök inte och ät inget" löd tandläkarens råd. Ser ut att bli en riktigt hyfsad dag det här.

Och hur var julen?

Tack, den var bara bra.

Ner med 2011

2011 var ett jävla skitår. Jag hoppas med hela hjärtat att 2012 inte innebär...

...vattenskador i min systers hus. De har haft nog av det under 2011. Jag hoppas också att Fia får tag på råttan som ligger bakom det och gör upp, man mot man.

...dubbeljobb/tredubbeljobb/fyrdubbeljobb. Det har vi fått nog av. Det här med att jobba på tre ställen och tro att man inte blir bränd av det. Glöm'et.

...att vi förlorar fler som står oss nära och kära.

...att min bror stannar på andra sidan jordklotet.

Gott nytt!