Lucka #24

Förra året vid den här tiden hälsade vi som vanligt på mormor och morfar. Räckte över paket efter paket, och morfar låtsades om att han inte visste att det var en bok och spelade alltid lite överraskad. Så drack vi kaffe, tackade nej till mormors surkål och morfars starksprit, men åt desto mer av julgodiset och kakorna.

I år åker vi och hälsar på mormor, räcker över paket efter paket, tackar nej till surkål men äter upp allt julgodis. Och det finns inget jag hellre önskar mig, än att få räcka över ett paket till morfar och se honom låtsas bli överraskad, som alla andra år. Men istället får vi sakna morfar, och hoppas att han får riktigt många hårda paket där han firar jul i år.

God jul!



Lucka #23

En gång jagade mormor vår ilskna tupp med en kvast. Den gav sig på barn, och som den barnförsvarare mormor var och fortfarande är, tog hon sig an den elakaste tuppen i byn.

Mormor är den gladaste jag vet. Hon skrattar och ler med sina blå ögon som ingen annan kan. Käkar praliner och har skafferiet fullt med kakor som ingen annan har. Och hon kan sy, min mormor. Som ingen annan kan.

Ingen kan ta sig an mormor, inte ens elakaste tuppen i byn.

Lucka #22

Till farmor kunde man gå och få kakor ur burkar. Mängder av olika plåtburkar, med mängder av olika kakor. Ibland satt hon vid den väldiga vävstolen, och slog hårt tills mattorna tog form. En gång tog jag och Matte allt garn farmor hade och dekorerade hela vardagsrummet. "Vad fint", sa farmor, istället för att bli arg på alla nystan som förvandlats till ett enda trassel i hennes vardagsrum.

Farmor var en ärlig kvinna, med fötterna på jorden och händerna i otaliga handarbeten och mängder av bulldegar. Farmor hade en kristallkrona, som var det finaste jag visste när jag var liten. Hon var redig, min farmor. Och väldigt, väldigt klok.

Lucka #21

Vi träffades bakom ett draperi. I rollspelet skulle vi alldeles strax gifta oss på Amerikabåten, framför våra kursare som spelade emigranter, precis som vi också gjorde den där dagen. Bakom draperiet var det ganska tyst, och mörkt, och där stod vi bredvid varandra, tätt tätt. Och väntade.

Vi hade egentligen aldrig pratat med varandra, innan vi stod bakom draperiet, trots att vi gått i samma klass i ett halvår. Men något var det, med den där tysta personen längst bak i klassrummet. Kanske fascinerades jag av att han var motsatsen till mig, den där högljudda personen längst fram i klassrummet.

Tänk om man visste, att personen längst bak i klassrummet, bredvid mig bakom draperiet, skulle bli min Emil. Då hade man nog gift sig på riktigt, och inte bara på låtsas, den där dagen på Amerikabåten.

Lucka #20

Jag var väldigt förälskad i Micke. Vi gick på högstadiet och även om jag aldrig skulle erkänna det då kan jag erkänna det nu. Den förälskelsen är kvar, även om den har ändrat form. Då hade jag tonårsdrömmar om att vi skulle hångla bakom A-salen, idag har jag drömmar om att vi ska träffas lite oftare. Utan att för den sakens skull hångla värst mycket.

Vi pratade mycket. Bakade. Spelade pingis och såg på film. Sov över hos varandra och spelade spel. Vi gjorde egentligen allt, förutom att hångla då. Så sakta men säkert försvann den där förälskelsen, och ersattes med något mycket bättre. Vi blev vänner.

Lucka #19

Fredrik och jag hamnade i samma studiegrupp. Där utmärkte vi oss ganska snabbt genom att skratta högst och prata om olämpliga saker. Så fann vi varandra, jag och Fredrik. Det blev många hemlisar utbytta, det blev långa samtal i hans soffa.

Och så fortsatte det, som den självklaraste sak i världen, tills Fredrik föll ihop i skogen under en springtur och tog med sig alla mina hemlisar ner i graven. Och där ligger de nu, tillsammans med en av de finaste människorna jag träffat.

Lucka #18

Vi ingick i en pakt, Frida och jag. Varje fredag till sommarlovet skulle vi vara med varandra. På ett eller annat sätt, hos vem som helst, hursomhelst. Och så blev det. Varje fredag fram till sommarlovet. Vi gjorde allt möjligt, men mest ingenting.

Och det var sista terminen på högstadiet, sista sommarlovet och vi trodde att vi skulle bli vuxna till hösten. Det blev vi nog inte, men vi blev mycket annat. Och någonstans där på vägen tappade vi fredagarna, på ett eller annat sätt, hos vem som helst, hursomhelst.

Lucka #17

Emma hade en svart huvtröja på sig när jag såg henne första gången. Hon klev rätt in i ringen som vi bildat, och sträckte ut sin hand för att hälsa. "Modig" hann jag tänka. Det dröjde inte så länge innan vi gick jämsides, och det visade sig att vi både ogillade det vi för tillfället deltog i. Så blev vi vänner, och så började tiden vid universitetet. Sida vid sida med Emma.

Lucka #16

Lika självklar som allt livsviktigt här i livet, är min bästa vän. Jag har inget första minne av honom, eftersom de allra flesta minnen har något med honom att göra. Barndomsvän, tonårsvän, vuxenvän.

Ett minne som sticker ut bland alla är den där natten i Spanien. När allting var svårt och jävligt, och vi satt på gatan tills bagerierna öppnade och vännerna drog sig hem från krogen. Jag minns inte vad jag sa, och jag ville inte höra det dagen efter heller. Du höll tyst, och tvättade din tröja som var full med min gråt.

Utan Peter, inga minnen.

Lucka #15

Vid ungefär samma klockslag som min gudson skulle döpas, och jag egentligen skulle stå i kyrka och läsa dikt, tog min morfar sina sista andetag och lämnade oss. Istället för att stå i kyrka och läsa dikt fick jag åka hem och ta farväl.

Därför försöker jag hitta andra minnen som har med gudsonen att göra. Minnen som är glada och stolta. Som tur är finns det gott om sådana, trots att han bara varit hos oss i ett år. Och jag tycker allt att jag och gudsonen passar perfekt för varandra. Sötaste ungen, vad jag är glad att jag får vara din gudmor.

Lucka #14

Han var så pyttig, där han låg på Daniels arm. Jag satt och stirrade på honom under hela fikat. Tyckte det var stort att få hålla honom, och att han äntligen var hos oss.

Vi har lekt mycket flygplan, han och jag. Vi har flugit högt högt högt upp. Att få honom att kikna av skratt har varit det bästa. Han växer snabbt, han har blivit storebror och är för tung för att leka flygplan med idag. Idag följer han med på granjakt och handlar sitt eget lördagsgodis. Sötaste ungen, vad jag är glad att du finns.

Lucka #13

Han presenterade sig som Mattias, och jag påpekade snabbt att han bar samma namn som min lillebror. "Men jag stavar med h!" sa han, och jag svarade "det var ovanligt. Är du en ovanlig man, Mathias?".

Och det var han ju. En ovanlig man, alltså. En ovanligt snäll man. En ovanligt pratsam man. En ovanligt fin man som blev ovanligt vanligt sjuk, skulle det visa sig fem år efter mitt första samtal med Turbo.

Det finns hundratals minnen och samtal tillsammans med den ovanliga mannen. Det finns hundratals skratt, och hundratals tårar. Vad vi önskar att lucka nummer tretton kunde få vara verklig, att den ovanliga mannen mannen kunde kliva ur den och vara hos oss igen. Älskade, ovanliga Turbo.

Lucka #12

Jag kände ju egentligen Elma innan jag träffade henne. Åtminstone kändes det så. Därför var den där hårda kramen helt naturlig när vi väl sågs för första gången. 

Sen gick det snabbt. Jag lärde känna Elma i takt med att Myran växte i hennes mage. Idag är det svårt att förstå hur livet skulle ha varit utan Elma, Myran och Dino. Jag har ju alltid känt dem, egentligen. Åtminstone känns det så. 

Lucka #10 och lucka #11

I helgen har luckor öppnats men ingen har varit bakom dem. Får se om det blir ändring på det till lucka nummer tolv. Häng kvar!

Lucka #9

Hon drack en drickyoghurt, och jag frågade vad det var för något. Det var augusti, andra dagen på gymnasiet, och första gången jag pratade med hon som skulle komma att bli en av mina närmsta vänner.

Dagen innan hade jag kommit hem och undrat varför jag var tvungen att välja ett gymnasium som låg långt bort och där jag inte kände någon. Frida fick mig att förstå varför. För annars hade jag ju missat allt det där, allt det där som har med Rosa Liksom att göra.

Lucka #8

Jag tror att vi pratade lite om Springsteen första gången vi träffades, jag och Daniel. Jag var skitnervös, och undrade hundra gånger varför jag befann mig i Åmål av alla ställen. Jag minns att jag var upptagen med att fundera ut ett bra "hej!" i huvudet, ett hej som skulle låta lite avslappnat men ändå visa att jag tyckte att det var roligt att vara där.

Det var ju så stort, det här med att träffa Daniel. Men det skulle ju visa sig att det inte var något att vara nervös över. Men stort, det är det fortfarande.

Lucka #7

Vi kände igen varandra på skorna. Jag minns inte om hon kände igen mina röda converse från korridoren vi delade, eller om det var jag som kände igen hennes svarta. Vi listade ut att vi blivit närmsta grannar, att det enda som skiljde oss var en vägg och en dörr.

Under året som följde blev vi oskiljaktiga. Där hon var, där var jag. Mestadels i mörkrummet, men också uppe i den gemensamma korridoren. Vi skrattade så vi kiknade, så vi inte fick luft. Vi skrattade så vi kissade på oss, så vi ramlade, sprang in i väggar och trillade av stolar. Det var Caroline så fin, och jag. Och skrattet.

Lucka #6

I nästan nio månader väntade jag på dig. Tuppade upp mig och skröt högt och ljudligt om att jag skulle bli faster, som om jag var den första i världshistorien. Vaknade en morgon av ett meddelande från storebror att du kommit till världen, och att de där stora fötterna man sett på ultraljudet inte var så stora. Tvärtom, de var pyttesmå. Pyttefötter på världens finaste hula-hula.

Lucka #5

Vid den här tiden förra året övade jag, Tobbe och kören julsånger. Tobbe bland tenorerna, och jag borta bland sopranerna bredvid tanten som alltid sjöng falskt.

Några år innan stod jag i ett klassrum och kallsvettades. Trettio minuters muntlig redovisning i litteraturvetenskap, som skulle följas av kritik från övriga kursare. De flesta var tysta, några var sura och kritiska, en tyckte att min vinkel på de två litterära verk jag nyss presenterat var ett påhopp.

En höll med mig. Sa kloka saker och gav mig positiv respons. Han satt längst fram, log snällt under luggen och gjorde mig lugn. Jag hade aldrig pratat med honom, men jag visste att han hette Tobias.

Lucka #4

Jag minns inte när jag träffade Johan för första gången. Jag minns däremot när vi träffades den senaste gången, för några veckor sedan över en kanna sangria och ett par tapas. Vi pratade om livet och skakade mycket på huvudet, skrattade åt oss själva men mest åt andra. Så som vi gör, så som vi alltid gjort.

Jag minns hur vi sakta men säkert blev vänner. Och hur vi sakta men säkert blev kära. Och hur vi sakta men säkert slutade vara kära, och sakta men säkert blev vänner igen. Det minns jag.

Lucka #3

Folk säger att vi är lika, jag och min yngsta systerdotter Lina. Dagisfröknar höjer på ögonbrynen och utbrister "ååååhhh så lika!". Vi är lika, jag och Lina. Men mer till personligheten, än till utseendet, om du frågar mig.

Hon ville inte sova, Lina. Eller rättare sagt, hon ville inte gå och lägga sig. På kvällarna när jag och syrran satt i soffan kunde man alltid räkna med att ett litet Lina-ansikte skulle uppenbara sig i trappen. Man kunde läsa hur många sagor som helst, men det lilla ansiktet med det lockiga håret dök ändå alltid upp. Hon ville vara med, inte sova.

Som jag saknar Lina-ansiktet. Jag önskar att hon kunde dyka upp i min trapp lite oftare.

Lucka #2

Att bli vän med Nina var en aktiv handling. En mycket aktiv handling. En höst för några år sedan frågade jag om vi inte kunde träffas och bli kompisar, förslagsvis fram mot vårkanten eftersom det var lite mycket just den hösten.

"Javisst", sa Nina. "Vi hörs till våren." Och när vårterminen kom träffades vi över en lunch. Och sen en till. Och en till. Och en till. Och en ti...ni förstår. Vi blev vänner. Och tur var väl det.

Lucka #1

För ungefär 17 år och två månader sedan föddes min äldsta systerdotter. Hon fick heta Jennifer, och allting var väldigt spännande. Det skulle dröja några månader tills mamma och pappa skiljde sig och saker och ting blev något mer ospännande. Det skulle dröja några månader tills Jennifer satt i min systers knä och åt upp mina teckningar, som lockade fram ett skratt från mitt nioåriga jag som mest var ledsen över att allt gått från att vara spännande till ospännande.

Den där sena kvällen i oktober, när du föddes. Den där sena kvällen när det egentligen var läggdags för längesedan, när vi fick veta att du äntligen var här. Jag fick reda på vad du vägde och hur lång du var, och jag sprang till mitt rum och skrev upp varenda siffra. Som om det skulle hjälpa mig att bevara känslan av obeskrivlig stolthet.

Jag minns inte siffrorna, och lappen är borttappad sedan länge. Men känslan av obeskrivlig stolthet finns kvar. Alla dagar, men särskilt sena kvällar i oktober.