Lucka #7

Vi kände igen varandra på skorna. Jag minns inte om hon kände igen mina röda converse från korridoren vi delade, eller om det var jag som kände igen hennes svarta. Vi listade ut att vi blivit närmsta grannar, att det enda som skiljde oss var en vägg och en dörr.

Under året som följde blev vi oskiljaktiga. Där hon var, där var jag. Mestadels i mörkrummet, men också uppe i den gemensamma korridoren. Vi skrattade så vi kiknade, så vi inte fick luft. Vi skrattade så vi kissade på oss, så vi ramlade, sprang in i väggar och trillade av stolar. Det var Caroline så fin, och jag. Och skrattet.