Lucka #24

Förra året vid den här tiden hälsade vi som vanligt på mormor och morfar. Räckte över paket efter paket, och morfar låtsades om att han inte visste att det var en bok och spelade alltid lite överraskad. Så drack vi kaffe, tackade nej till mormors surkål och morfars starksprit, men åt desto mer av julgodiset och kakorna.

I år åker vi och hälsar på mormor, räcker över paket efter paket, tackar nej till surkål men äter upp allt julgodis. Och det finns inget jag hellre önskar mig, än att få räcka över ett paket till morfar och se honom låtsas bli överraskad, som alla andra år. Men istället får vi sakna morfar, och hoppas att han får riktigt många hårda paket där han firar jul i år.

God jul!



Lucka #23

En gång jagade mormor vår ilskna tupp med en kvast. Den gav sig på barn, och som den barnförsvarare mormor var och fortfarande är, tog hon sig an den elakaste tuppen i byn.

Mormor är den gladaste jag vet. Hon skrattar och ler med sina blå ögon som ingen annan kan. Käkar praliner och har skafferiet fullt med kakor som ingen annan har. Och hon kan sy, min mormor. Som ingen annan kan.

Ingen kan ta sig an mormor, inte ens elakaste tuppen i byn.

Lucka #22

Till farmor kunde man gå och få kakor ur burkar. Mängder av olika plåtburkar, med mängder av olika kakor. Ibland satt hon vid den väldiga vävstolen, och slog hårt tills mattorna tog form. En gång tog jag och Matte allt garn farmor hade och dekorerade hela vardagsrummet. "Vad fint", sa farmor, istället för att bli arg på alla nystan som förvandlats till ett enda trassel i hennes vardagsrum.

Farmor var en ärlig kvinna, med fötterna på jorden och händerna i otaliga handarbeten och mängder av bulldegar. Farmor hade en kristallkrona, som var det finaste jag visste när jag var liten. Hon var redig, min farmor. Och väldigt, väldigt klok.

Lucka #21

Vi träffades bakom ett draperi. I rollspelet skulle vi alldeles strax gifta oss på Amerikabåten, framför våra kursare som spelade emigranter, precis som vi också gjorde den där dagen. Bakom draperiet var det ganska tyst, och mörkt, och där stod vi bredvid varandra, tätt tätt. Och väntade.

Vi hade egentligen aldrig pratat med varandra, innan vi stod bakom draperiet, trots att vi gått i samma klass i ett halvår. Men något var det, med den där tysta personen längst bak i klassrummet. Kanske fascinerades jag av att han var motsatsen till mig, den där högljudda personen längst fram i klassrummet.

Tänk om man visste, att personen längst bak i klassrummet, bredvid mig bakom draperiet, skulle bli min Emil. Då hade man nog gift sig på riktigt, och inte bara på låtsas, den där dagen på Amerikabåten.

Lucka #20

Jag var väldigt förälskad i Micke. Vi gick på högstadiet och även om jag aldrig skulle erkänna det då kan jag erkänna det nu. Den förälskelsen är kvar, även om den har ändrat form. Då hade jag tonårsdrömmar om att vi skulle hångla bakom A-salen, idag har jag drömmar om att vi ska träffas lite oftare. Utan att för den sakens skull hångla värst mycket.

Vi pratade mycket. Bakade. Spelade pingis och såg på film. Sov över hos varandra och spelade spel. Vi gjorde egentligen allt, förutom att hångla då. Så sakta men säkert försvann den där förälskelsen, och ersattes med något mycket bättre. Vi blev vänner.

Lucka #19

Fredrik och jag hamnade i samma studiegrupp. Där utmärkte vi oss ganska snabbt genom att skratta högst och prata om olämpliga saker. Så fann vi varandra, jag och Fredrik. Det blev många hemlisar utbytta, det blev långa samtal i hans soffa.

Och så fortsatte det, som den självklaraste sak i världen, tills Fredrik föll ihop i skogen under en springtur och tog med sig alla mina hemlisar ner i graven. Och där ligger de nu, tillsammans med en av de finaste människorna jag träffat.

Lucka #18

Vi ingick i en pakt, Frida och jag. Varje fredag till sommarlovet skulle vi vara med varandra. På ett eller annat sätt, hos vem som helst, hursomhelst. Och så blev det. Varje fredag fram till sommarlovet. Vi gjorde allt möjligt, men mest ingenting.

Och det var sista terminen på högstadiet, sista sommarlovet och vi trodde att vi skulle bli vuxna till hösten. Det blev vi nog inte, men vi blev mycket annat. Och någonstans där på vägen tappade vi fredagarna, på ett eller annat sätt, hos vem som helst, hursomhelst.

Lucka #17

Emma hade en svart huvtröja på sig när jag såg henne första gången. Hon klev rätt in i ringen som vi bildat, och sträckte ut sin hand för att hälsa. "Modig" hann jag tänka. Det dröjde inte så länge innan vi gick jämsides, och det visade sig att vi både ogillade det vi för tillfället deltog i. Så blev vi vänner, och så började tiden vid universitetet. Sida vid sida med Emma.

Lucka #16

Lika självklar som allt livsviktigt här i livet, är min bästa vän. Jag har inget första minne av honom, eftersom de allra flesta minnen har något med honom att göra. Barndomsvän, tonårsvän, vuxenvän.

Ett minne som sticker ut bland alla är den där natten i Spanien. När allting var svårt och jävligt, och vi satt på gatan tills bagerierna öppnade och vännerna drog sig hem från krogen. Jag minns inte vad jag sa, och jag ville inte höra det dagen efter heller. Du höll tyst, och tvättade din tröja som var full med min gråt.

Utan Peter, inga minnen.

Lucka #15

Vid ungefär samma klockslag som min gudson skulle döpas, och jag egentligen skulle stå i kyrka och läsa dikt, tog min morfar sina sista andetag och lämnade oss. Istället för att stå i kyrka och läsa dikt fick jag åka hem och ta farväl.

Därför försöker jag hitta andra minnen som har med gudsonen att göra. Minnen som är glada och stolta. Som tur är finns det gott om sådana, trots att han bara varit hos oss i ett år. Och jag tycker allt att jag och gudsonen passar perfekt för varandra. Sötaste ungen, vad jag är glad att jag får vara din gudmor.

Lucka #14

Han var så pyttig, där han låg på Daniels arm. Jag satt och stirrade på honom under hela fikat. Tyckte det var stort att få hålla honom, och att han äntligen var hos oss.

Vi har lekt mycket flygplan, han och jag. Vi har flugit högt högt högt upp. Att få honom att kikna av skratt har varit det bästa. Han växer snabbt, han har blivit storebror och är för tung för att leka flygplan med idag. Idag följer han med på granjakt och handlar sitt eget lördagsgodis. Sötaste ungen, vad jag är glad att du finns.

Lucka #13

Han presenterade sig som Mattias, och jag påpekade snabbt att han bar samma namn som min lillebror. "Men jag stavar med h!" sa han, och jag svarade "det var ovanligt. Är du en ovanlig man, Mathias?".

Och det var han ju. En ovanlig man, alltså. En ovanligt snäll man. En ovanligt pratsam man. En ovanligt fin man som blev ovanligt vanligt sjuk, skulle det visa sig fem år efter mitt första samtal med Turbo.

Det finns hundratals minnen och samtal tillsammans med den ovanliga mannen. Det finns hundratals skratt, och hundratals tårar. Vad vi önskar att lucka nummer tretton kunde få vara verklig, att den ovanliga mannen mannen kunde kliva ur den och vara hos oss igen. Älskade, ovanliga Turbo.

Lucka #12

Jag kände ju egentligen Elma innan jag träffade henne. Åtminstone kändes det så. Därför var den där hårda kramen helt naturlig när vi väl sågs för första gången. 

Sen gick det snabbt. Jag lärde känna Elma i takt med att Myran växte i hennes mage. Idag är det svårt att förstå hur livet skulle ha varit utan Elma, Myran och Dino. Jag har ju alltid känt dem, egentligen. Åtminstone känns det så. 

Lucka #10 och lucka #11

I helgen har luckor öppnats men ingen har varit bakom dem. Får se om det blir ändring på det till lucka nummer tolv. Häng kvar!

Lucka #9

Hon drack en drickyoghurt, och jag frågade vad det var för något. Det var augusti, andra dagen på gymnasiet, och första gången jag pratade med hon som skulle komma att bli en av mina närmsta vänner.

Dagen innan hade jag kommit hem och undrat varför jag var tvungen att välja ett gymnasium som låg långt bort och där jag inte kände någon. Frida fick mig att förstå varför. För annars hade jag ju missat allt det där, allt det där som har med Rosa Liksom att göra.

Lucka #8

Jag tror att vi pratade lite om Springsteen första gången vi träffades, jag och Daniel. Jag var skitnervös, och undrade hundra gånger varför jag befann mig i Åmål av alla ställen. Jag minns att jag var upptagen med att fundera ut ett bra "hej!" i huvudet, ett hej som skulle låta lite avslappnat men ändå visa att jag tyckte att det var roligt att vara där.

Det var ju så stort, det här med att träffa Daniel. Men det skulle ju visa sig att det inte var något att vara nervös över. Men stort, det är det fortfarande.

Lucka #7

Vi kände igen varandra på skorna. Jag minns inte om hon kände igen mina röda converse från korridoren vi delade, eller om det var jag som kände igen hennes svarta. Vi listade ut att vi blivit närmsta grannar, att det enda som skiljde oss var en vägg och en dörr.

Under året som följde blev vi oskiljaktiga. Där hon var, där var jag. Mestadels i mörkrummet, men också uppe i den gemensamma korridoren. Vi skrattade så vi kiknade, så vi inte fick luft. Vi skrattade så vi kissade på oss, så vi ramlade, sprang in i väggar och trillade av stolar. Det var Caroline så fin, och jag. Och skrattet.

Lucka #6

I nästan nio månader väntade jag på dig. Tuppade upp mig och skröt högt och ljudligt om att jag skulle bli faster, som om jag var den första i världshistorien. Vaknade en morgon av ett meddelande från storebror att du kommit till världen, och att de där stora fötterna man sett på ultraljudet inte var så stora. Tvärtom, de var pyttesmå. Pyttefötter på världens finaste hula-hula.

Lucka #5

Vid den här tiden förra året övade jag, Tobbe och kören julsånger. Tobbe bland tenorerna, och jag borta bland sopranerna bredvid tanten som alltid sjöng falskt.

Några år innan stod jag i ett klassrum och kallsvettades. Trettio minuters muntlig redovisning i litteraturvetenskap, som skulle följas av kritik från övriga kursare. De flesta var tysta, några var sura och kritiska, en tyckte att min vinkel på de två litterära verk jag nyss presenterat var ett påhopp.

En höll med mig. Sa kloka saker och gav mig positiv respons. Han satt längst fram, log snällt under luggen och gjorde mig lugn. Jag hade aldrig pratat med honom, men jag visste att han hette Tobias.

Lucka #4

Jag minns inte när jag träffade Johan för första gången. Jag minns däremot när vi träffades den senaste gången, för några veckor sedan över en kanna sangria och ett par tapas. Vi pratade om livet och skakade mycket på huvudet, skrattade åt oss själva men mest åt andra. Så som vi gör, så som vi alltid gjort.

Jag minns hur vi sakta men säkert blev vänner. Och hur vi sakta men säkert blev kära. Och hur vi sakta men säkert slutade vara kära, och sakta men säkert blev vänner igen. Det minns jag.

Lucka #3

Folk säger att vi är lika, jag och min yngsta systerdotter Lina. Dagisfröknar höjer på ögonbrynen och utbrister "ååååhhh så lika!". Vi är lika, jag och Lina. Men mer till personligheten, än till utseendet, om du frågar mig.

Hon ville inte sova, Lina. Eller rättare sagt, hon ville inte gå och lägga sig. På kvällarna när jag och syrran satt i soffan kunde man alltid räkna med att ett litet Lina-ansikte skulle uppenbara sig i trappen. Man kunde läsa hur många sagor som helst, men det lilla ansiktet med det lockiga håret dök ändå alltid upp. Hon ville vara med, inte sova.

Som jag saknar Lina-ansiktet. Jag önskar att hon kunde dyka upp i min trapp lite oftare.

Lucka #2

Att bli vän med Nina var en aktiv handling. En mycket aktiv handling. En höst för några år sedan frågade jag om vi inte kunde träffas och bli kompisar, förslagsvis fram mot vårkanten eftersom det var lite mycket just den hösten.

"Javisst", sa Nina. "Vi hörs till våren." Och när vårterminen kom träffades vi över en lunch. Och sen en till. Och en till. Och en till. Och en ti...ni förstår. Vi blev vänner. Och tur var väl det.

Lucka #1

För ungefär 17 år och två månader sedan föddes min äldsta systerdotter. Hon fick heta Jennifer, och allting var väldigt spännande. Det skulle dröja några månader tills mamma och pappa skiljde sig och saker och ting blev något mer ospännande. Det skulle dröja några månader tills Jennifer satt i min systers knä och åt upp mina teckningar, som lockade fram ett skratt från mitt nioåriga jag som mest var ledsen över att allt gått från att vara spännande till ospännande.

Den där sena kvällen i oktober, när du föddes. Den där sena kvällen när det egentligen var läggdags för längesedan, när vi fick veta att du äntligen var här. Jag fick reda på vad du vägde och hur lång du var, och jag sprang till mitt rum och skrev upp varenda siffra. Som om det skulle hjälpa mig att bevara känslan av obeskrivlig stolthet.

Jag minns inte siffrorna, och lappen är borttappad sedan länge. Men känslan av obeskrivlig stolthet finns kvar. Alla dagar, men särskilt sena kvällar i oktober.

Thailand och systerhjärtat

Mitt bland de vardagliga kontakterna kan man höja på ögonbrynet åt ett nummer som inte riktigt passar in. Märkliga siffror, måste vara från någonstans långt bort. Från Thailand faktiskt, där lillebror vandrar strand upp och strand ner, dricker drinkar ur kokosnötter och myser med klättrande apor. En mycket välkänd röst, från långt bort, som ringde för att kolla läget. Systerhjärtat kokade över.

Julstrumporna

"Julstrumpor ska vi ha!" har det låtit från den av oss som håller på traditionerna. "Vad är det?" har det låtit från hon vars far klädde granen på juldagen med orden bättre sent än aldrig. Nå. Jag ger det här med julstrumpor en chans, men villkoret är att vi syr dem själva. Sagt och gjort:

Helt vanligt

Lite vanlig lördagshandling bara. Inget konstigt med det.

Lördag morgon

Jag ligger på övervåningen i sängen och sms:ar frukostbeställningar till köket; kaffe tack. Juice tack. God smörgås tack. Pannkakor vore gott tack. Bra dagar börjar precis såhär.

Födelsedagsbarn i sparkdräkt

Idag firar vi två födelsedagar: Tullan som fyller fem månader (här i sparkdräkt á la 2011-tal) och Nina som fyller 27 år (här i sparkdräkt á la 1980-tal). Grattis!

Tillbaka till gymnasiet

Vi tog tillfället i akt och hälsade på gymnasieskolan och fröken Ninas lektion när det var öppet hus igår. Efter att ha deltagit i en lektion om livsstil och hälsa tillsammans med tonåringar och deras föräldrar, fick vi gå backstage. Bland uppstoppade djur och gamla skåp fyllda med VHS-band fick vi härja i några lyckliga minuter.

Tullan rapporterar

Världens bästa Tullan rapporterar att den randiga outfiten jag köpte när hon var världens minsta bebis äntligen passar, såhär ett halvår senare.

Livstecken

Livstecken, äntligen! Tydligen lever lillebror livet i Dubai och har det gott, vilket lugnar svaga systernerver.

Jävla lillebror

Hela veckan har varit lite gråare och ledsnare än vanligt. Hormoner, har jag muttrat tyst för mig själv. Hormoner, och jävla november, det måste vara det.

Men hormonerna är i hyfsat tillstånd, och november börjar ju varmt i år.

I en veckas tid har jag räknat ner min lillebrors avresa. Han ska ut i världen och uppleva och äventyra. Detta ska han göra på obestämd tid. Det är en märklig sak, det här med att säga hejdå, på obestämd tid.

"Hejdå" sa jag. "Hör av dig hela tiden och ha kul".
"Hejdå" sa han. "Jag hör av mig".

Och så la vi på och snart landar han i ett varmt land och börjar äventyra.

Och idag är den gråaste dagen på veckan. Trots hormoner i hyfsat tillstånd och varm november.

Jävla lillebror.

Finbesöket

En söndag med sol och finbesök från Karlstad, då kan man gott kosta på sig en utflykt. Där kan man inviga de nya kaffemuggarna och käka tigerkaka så man storknar. Och så kan man önska att finbesöket varade längre, och att det inte dröjer så länge tills man får se finbesöket igen.

Som ett brev på posten

Jag gillar brev. Brev som kommer med hjälp av posten, som hamnar i brevlådan, som ligger i kuvert som sprättas upp.

Extra glad blir jag när breven innehåller tyg. Och knappar. Med hälsningen "jag har för mig att du gillade tyg". Och ännu gladare när brevet kommer från en vän från längesedan, som bara ville skicka lite tyg och knappar och säga hej, det var ett tag sen.

Tack fina Schnin, brevet gjorde min dag! Vänta på svar!

Du vet hur du ska göra, du vet precis

Västmanland, du vet hur du ska snärja mig, vad du ska bjuda på, vilka du ska presentera för att jag ska bli nyförälskad, gång på gång. Du vet vilken sida du ska visa upp, vilken dräkt du ska klä dig i, allt för att få mig fast. Du vet vilka ställen mina fötter ska gå till, vilka kaffekoppar jag ska dricka och när jag ska vakna. Du vet vilka knappar du ska trycka på för att jag aldrig ska vilja åka därifrån, så att man får slita och dra tills jag motvilligt åker. Du vet hur du ska göra, du vet precis.

Nypon

Sommarmorgon hos mormor och morfar. Nattlinne och barfotafötter på fuktig grusväg till stugan. Eld i vedspisen, morfar på kökssoffan. Mormor som dukar fram favoritkoppen med tuppen på. Nyponte och smörgås med blåbärssylt. Så mycket blåbärssylt man ville ha.

Idag är en nypontedag.

Kära dagbok

Kära dagbok, snart är jag i Västmanland igen. Vad bra vi ska ha det då, jag och västmanlänningarna. Vi ska fika och vi ska hälsa på och vi ska åka runt.

Bakelser

Lördag. Då käkar vi bakelser och dricker kaffe och ligger i soffan. (Och kör kvistar och trädgårdsavfall och tar upp båten och målar och städar och rättar prov och...)

I gömmorna

I gömmorna hittade jag en fin gruppbild. Osäker på om det faktiskt jag som tagit den (allt pekar ju dock på att det inte är jag, eftersom vi av erfarenhet vet att gruppbilder inte är min starka sida), eller om det är en av de andra tre blivande fotograferna.

Oavsett fotograf, bilden visar den där eftermiddagen, den där allra sista eftermiddagen efter ett år tillsammans i mörkrummet. Den där eftermiddagen när vi rullade ner för backen, om och om igen. Den där eftermiddagen när vi sa hejdå och lycka till och ingenting kommer någonsin att bli som det här.

Och så den här bilden.

Så himla bra och så himla trevligt

Jag har en rad av fula gruppbilder bakom mig. Gruppbilder som jag tycker är absolut nödvändiga att ta i stundens hetta, eftersom vi har haft det så himla bra och så himla trevligt och nu ska det minsann visas på bild.

Men så blir det alltid så fult. Och det blir liksom aldrig sådär Pripps Blå-härligt, och sällan representerar gruppbilderna jag tvingat alla att ställa upp på all den där härligheten vi just varit med om.

Men okej då, här kommer en riktigt ful och misslyckad gruppbild, tagen för några helger sedan efter en av världens bästa utflykter. Intet på något sätt representativ, inte ett dugg Pripps Blå.

Uselt

Det jag avskyr mest är en dåligt uppdaterad blogg. Och just nu är det här är en uselt uppdaterad blogg. Men twitter går bra!

Gudson

Idag fyller den fina gudsonen år, och i söndags fick vi vara med och fira ettårsdagen.

Slipa presentationen

"Det låter som om du berättar om en skitkonstig dröm du har haft. Jag fattar inte, honung, melodikrysset, åka hem mitt i natten? Det är så förvirrat" säger min kollega när jag berättar om min helg.

Kanske ska slipa lite på min presentationsteknik en aning.

Morfar

Morfar ville aldrig har något i födelsedagspresent. Men vi prackade på honom böcker och lotter och värmedynor och godis och fotografier och igelkottar i keramik. Och så åt vi smörgåstårta och morfar bjöd på konjaken ingen tyckte om. Och så bjöd han på sina skratt och sina finurliga leenden.

Idag skulle morfar ha fyllt 92 år, och vi har saknat honom i ett halvår.

Rykande färsk

Rykande färsk leverans väntade mig på kontoret imorse. Och i helgen får jag provköra. Mitt jobb=bäst.

Gotta love that Västmanländska

Ibland blir det lite extra tydligt var man kommer ifrån. Som när man på klingande västmanländska säger "Och så tröck jag bara på den här" eller när man försöker förklara att "jag bara klöpp lite".

Och så blir man lite extra varm i hjärtat och får mer hemlängtan när man ser sin dialekt i skrift, av sin systerdotter, som tydligen har setat i två timmar.