Vi hade egentligen
aldrig pratat med varandra, innan vi stod bakom draperiet, trots att vi gått i
samma klass i ett halvår. Men något var det, med den där tysta personen längst
bak i klassrummet. Kanske fascinerades jag av att han var motsatsen till mig,
den där högljudda personen längst fram i klassrummet.
Tänk om man visste,
att personen längst bak i klassrummet, bredvid mig bakom draperiet, skulle bli
min Emil. Då hade man nog gift sig på riktigt, och inte bara på låtsas, den där
dagen på Amerikabåten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar